Ikoniskt mästerverk av Anders Zorn säljs på Bukowskis – Utrop 5-7 MSEK

Låt oss presentera Anders Zorn, Valsen.

Under första halvan av 1890-talet verkade Anders Zorn med Paris som huvudsaklig bas. Det var här, i hjärtat av den franska huvudstaden, som han utförde en handfull oljemålningar vilka kommit att betraktas som mästerverk. Huvudverken kom att utgöras av en svit bestående av tre kompositioner i stort format; samtliga ställdes ut på den prestigefulla Salongen och fann tidigt köpare. ”Valsen” (olja på duk, 195 x 133 cm, Biltmore Estate, Asheville, North Carolina) utfördes 1891 och efter att ha ställts ut i Köpenhamn 1892 ingick den i Zorns urval vid världsutställningen i Chicago 1893, där den förvärvades av George W. Vanderbilt för $3000. ”Omnibus” (olja på duk, 126 x 88 cm, Isabella Stewart Gardner Museum, Boston) från 1892 förvärvades av Isabella Stewart Gardner för $1600 vid samma världsutställning. ”Natteffekt” (olja på duk, 161 x 106 cm, Göteborgs Konstmuseum), slutligen, utfördes 1895 och köptes av Pontus Fürstenberg 1896 för 6000 SEK.

Den bästa skildringen av konstverkets tillblivelse står Anders Zorn för i sina memoarer: ”När jag tänker tillbaka på denna tid i början av 90talet kommer jag i synnerhet ihåg min strävan med den besvärliga uppgiften, en vals. Jag dansade själv gärna och ville försöka mig på en sådan rörelseuppgift med motiv från de baler i societeten som jag bevistat i Paris. Där bjöds samman sådan röra av folk att man sällan i balsalen kunde ta många steg utan att bli

knuffad ur takt. Man var tvungen gå ut i en antichambre för att få dansa i fred och en sådan intim scen ville jag framställa. Den mystiska belysningen lockade mig också. Så denna gång fick jag arrangera mig på bästa sätt i ateliern. Greve Louis Sparre, min landsman och konstnärsbroder, var en ypperlig valsör och var min modell samman med Märta Petrini som hade vacker nacke och armar. Armand Dayot är den avundsamme ensamme mannen i bakgrunden. Till ansiktet i förgrunden stod först en ung fransk bankir men sedan målade jag dit mitt eget innan tavlan sändes till Salongen. Jag minns den tavlan med saknad. Den köptes sedan på Chicagoutst. av George Vanderbilt och pryder nu hans slott i Biltmore i södra staterna. Tråkigt med sådana mina målningar som hamnar på landet där jag får svårt återse dem. De är min avkomma och jag älskar dem. Uttrycket av det bästa inom mig är de och jag kan ej förstå de konstnärer som ej njuter av sina egna verk” ( [red Birgitta Sandström], ”Anders Zorn. Självbiografiska anteckningar”, 2004).

Det är rörelsemotivet i kombination med Zorns, likaledes, mästerliga hantering av belysningsproblematiken som gör kompositionen så enastående levande för betraktaren. Zorn ger på sitt genialiska sätt hela kompositionen en rytmisk rörelse vilken samlar de splittrade beståndsdelarna till enhetlighet och kontrastverkan. Ett mörkt förhänge delar kompositionen i en belyst samt två i halvdunkel liggande tredjedelar. Uppe i högra hörnet dansar ett par helt i dunkel och bakom dessa skymtar den svartsjuke åskådaren. I förgrunden, halvt i dunkel samt halvt i ljuset återfinns det andra paret vars rörelse är elegant fångad. I det övre vänstra hörnet återfinns slutligen en skymt av den angränsande stora balsalen med ett virrvarr av dansande par i stark belysning. En subtil men betydelsefull detalj utgörs också av det reflekterade ljuset i parkettgolvet. Tor Hedberg omnämner detta i sin biografi från 1923: ”Och i förgrunden slutligen pianolampans spegling i det blanka golvet, betecknande medelpunkten i den cirkellinje, som bildas av det bortre dansande paret, den åskådande herrn och den främsta dansande damens svepande klänning och som så osökt och så verksamt sinnebildar dansens kretsande rörelse” (”Anders Zorn. Ungdomstiden. 1860-1893”, 1923).

Dela